lördag, mars 25, 2017

Lyckodagen

Igår var jag alltså iväg på Lyckodagen. Först var det jobb ända till kl 15, sedan en hastig smörgås, klä sig i "huvudstadskläder" och så iväg till mötesplatsen för busspåstigningen. Vi fick åka lilla Mercabussen och hade en jättetrevlig chaffis, som tog alla i hand och önskade välkommen ombord.

Vi anlände tryggt och bra till huvudstaden trots både snö och regnskurar på vägen. Det var dags för den efterlängtade middagen på Tony's Deli. Alla var hungriga och förväntansfulla. Här skulle ätas italienskt och det med andakt. Vi väntade, väntade och väntade. Det gick 30 minuter, som enligt Gordon Ramsay är maxtid för vad restauranggäster skall behöva vänta. Klockan gick, 45 minuter och inte ens en förrätt i sikte. Vinlistan kom nog snabbt till bordet, liksom de två vinglas, som beställdes. Men sedan var det stopp. Vi frågade av servitrisen:
- När får vi vår mat?
- De håller på i köket, svarade hon.
Missnöjet pyrde vid vårt bord med 14 hungriga matgäster. En timme senare hade vi fått focacciabröd på bordet och några fyllda vattenflaskor till. De som hade meddelat om glutenintolerans kunde bara låta snålvattnet rinna och se på hur vi andra åt bröd för att lugna kurrande magar. Sent omsider fick de eget bröd och smör.

Små grupper på typ fyra personer, som anlänt till restaurangen efter oss, fick nog mat, men inte vi. Vad var det för fel på oss? Vi var ju städiga och uppförde oss riktigt väl? Vi talade både svenska och finska. Vi var inte högljudda och absolut inte överförfriskade. Hade det hänt nånting i köket? En kock, som hade insjuknat akut? Eller var det en hämnd för att endast två av fjorton beställde vin? Visserligen ska man ju umgås och ha trevligt när man är ute och äter, men nu började diskussionen gå på tomvarv för det enda vi kunde tänka på var risken att vi skulle bli utan mat och inte hinna med efterrätten innan vi skulle iväg till Alexandersteatern 300 meter längre bort.

Vi hade faktiskt bokat bord i god tid, lämnat in listan på vad alla ville äta redan på måndagen och ännu dubbelkollat på torsdagen. Vad var det, som kunde vara så svårt?

Sent omsider kom så vår mat efter att vi hade väntat på den i över en timmes tid. Då var vi redan folkilskna och de mest försigkomna bland kollegiet skickade iväg arga kommentarer på Facebook. Själv nöjde jag mej med en stillsammare protest.
Jag fotade inte matportionen utan istället taket! Haaa! Där fick dom sig allt!
Jag åt varmrökt ren med picklade kantareller och bandspaghetti (ja, ja den där pastan hade nog nåt fint namn på italienska, men den både smakade och såg ut som bandspaghetti så det så!) och till efterrätt mandelkaka med rostad vit chokladmousse. Mums! Gissa vad jag förresten fick till mat idag? Jo, rester från torsdagens spaghetti och köttfärsröra! Alltså tre dagar i rad pasta. Imorgon måste det nog bli korv och mos, inte sant?

Vi rusade iväg till Alexandersteatern. Det var nära att vi skulle ha drabbats av blodstörtning. Det är inte bra att rusa så där direkt från matbordet. Men vi hann! Förväntansfullt bänkade vi oss på balkongen och väntade att Revolution-showen med FORK skulle börja.
I raden närmast framför oss satt en hel drös med finlandssvenskar, som verkade komma från Åboland eftersom jag i något skede uppfattade ordet Västanfjärd. Dom finns inte med på fotot, ifall ni undrar.
I pausen hade vi ett färdigt dukat bord med kaffe/te och små mockabitar. Omtänksamt att ordna det så för vår grupp. skulle inte ha varit trevligt att stå i kön för att få nånting att dricka.

Och FORK då? Jo, helt, helt fantastiska. Tänk att vi har sådana inhemska förmågor. Det här säger jag nu inte enbart för att Mia Hafrén är hemma från Lovisa. Nej, utan för att det är sant. De sjunger a capella, men låter som en hel orkester. Deras ljudmixare, Gregory Maissen, gör så att medlemmarnas ljud ibland låter som trummor och ibland som en häftig elektrisk rockelgitarr. Mellan sångerna skojar medlemmarna och det är en hel del tal om politik. Så nämns till exempel Kilpailukykysopimus, Kiky, ett avtal där vi arbetstagare skall jobba 24 h mera på ett år utan att få lön för det. Gruppen FORK har löst det på sitt eget sätt. Varje torsdag jobbar de extra 1½ timme. De håller Champagnetorsdag. Det blir många extra timmar i året! :)

FORK hade publiken med sig ända från början. De sjöng de flesta sånger på engelska och talade på samma språk. De blandade in finska ord där det passade. Det finns till exempel inget engelskt ord för kiky. Sångerna var en blandning av fina känslosamma såsom bland annat The Power of Love, där Anna Asunta verkligen glänste. De drog också Rammsteins Du Hast och lät betydligt bättre än originalet. Ljussättningen fungerade perfekt, liksom bakgrundsbilderna som snurrade på. De uppförde också bland annat Genesis' Land of Confusion och Pink Floyds Numb, som var inledningsnummer. När de rev loss i 1980-tals klassikern We're Not Gonna Take It av Twisted Sisters gungade det loss i hela salen.

FORK, som förutom Hafrén och Asunta består av Jonte Ramsten och Kasper Ramström, har röstresurser, som de utnyttjar till max. De sjunger och samverkar på ett bra sätt och de levererar. Så om du har chansen att se dem uppträda i Helsingfors, Åbo, Lahtis eller Tammerfors, ta den. Missa dem inte. I sommar åker de iväg till Frankrike på en festival. Det är utan tvekan världsartist-status på FORK. Sång och musik är universal och den berör.

Tack till arbetsgivaren i grannstaden, som bjöd på Lyckodagen. En fin upplevelse. Skamligt nog tror jag att jag inte skulle ha tagit mej till Alexandersteatern på egen hand. Det stora årliga kulturevenemanget i huvudstaden är nu då över för min del. Skönt! Härefter tror jag att jag håller mej mera på lokalnivå.

Och nu, nu tror jag att jag skall bita ihop och försöka få ordning på socka nummer två i väntan på de utlovade varma smörgåsarna, som skall serveras till kvällsbit här i huset. Hoppas det löftet håller.

#blogg100_2017_25

fredag, mars 24, 2017

Grönväxter

Apropå Doftrankan, i söndags fick jag en grönväxt.

Jag vet inte vad den heter, trots att jag själv var efter den till blomaffären i stan. Egentligen var det dottern som fick den av sin mormor (jag var liksom bara mellanhand som utförde köpet!) då vi var iväg på lördagskaffe till henne den 11.3. Men hennes ena katt blev som helt tokig i blomman. Katten kunde inte hålla sig ifrån blomman, så den hoppade upp på förbjudna ställen och tuggade i sig blad, som den sedan spydde upp. Sånt går inte för sig. Dottern stängde in blomman i klädrummet och vet ni vad katten gjorde då? Jo, stod utanför och gnällde och gnällde och ville in till sin älskade blomma. Synd om dottern, som hade en sån perfekt plats för blomman och tur för mej. Tack mamma, dotter och katt! :)

Ni vet väl att det är trendigt att inreda med grönväxter? Tjohoo, nu är jag supertrendig. Inte ofta som det sker.


Och nu, nu ska jag iväg på Lyckodag tillsammans med kolleger. Ha nu en riktigt skön fredagskväll!


#blogg100_2017_24

torsdag, mars 23, 2017

Kruttorr burk

VARNING! Det här inlägget handlar om kroppsvätskor, så om du är känslig, hoppa över det här och vänta på morgondagens inslag istället. Du läser vidare på egen risk. Och nu börjar jag faktiskt undra om jag alls ska våga skriva som jag tänkte. Tänk om man inte får nämna kroppsvätskorna vid deras rätta namn? Men äh, friskt vågat, hälften vunnet!

Igår var det dags för ett litet laboratoriebesök för min del. Nästa vecka ska jag iväg och träffa hälsosystern och hon vill förstås ha bevis på hur jag mår. Mitt eget vittnesmål väger lätt i jämförelse med diverse provsvar.

Jag sov gott hela natten, trots att jag skulle iväg och stickas. Jag sov till och med så gott att jag liksom "försov" mej. Men ack vad det var skönt att stiga upp först klockan 9.30 efter en skön natt. Inte ofta, som jag hinner njuta av en sovmorgon, så jag var ju tvungen att ta ut allt av den.

Jag var i stan strax efter klockan 10 och det var riktigt lugnt på laboratoriet. Så 10-tiden verkar vara den optimala tiden om man inte vill sitta och köa jättelänge. Knappa 10 minuter senare visades mitt könummer på ljustavlan och jag traskade iväg till rätt rum. Då hade jag hunnit rådda med ett varv på mitt nuvarande sockprojekt. Till all lycka upptäckte jag det genast, så jag stoppade stickningen tillbaks i min rymliga handväska och nu måste jag småningom ta itu med att sticka bakåt.

Jag placerade mej i laboratoriestolen och sträckte villigt fram vänstra armen. Personen som hade hand om stickandet, alltså inte avigt och rätt nu utan med vass nål, kände och funderade och trodde att hon kommit på en djupt liggande åder, som verkade lovande. Hon putsade noggrant och stack in nålen och inte en droppe blod syntes.
- Men vart tog den ådern vägen, frågade hon förundrat och blev smått ifrån sig.
- Gör det ont?
- Nej, intygade jag.
- Förlåt nu, men jag måste nog dra ut nålen nu och sticka på nytt.
- Det är okej. Det gör inget, tröstade jag för hon bad flera gånger om ursäkt. I roskis med den nålen, nytt sökande efter åder, ny putsning och nytt stick, som lyckades den här gången. Och faktiskt utan att göra ont. Tre rör med blod tappade hon. Vad jag kunde se så såg det ganska mörkt ut och det borde ju betyda att hemoglobinet är okej, inte sant?

Sen gav hon mej en burk med gult lock och lotsade mej till toaletten. Hon förklarade ingående hur jag skulle göra och jag stängde dörren och låste om mej. Förberedde mej enligt alla konstens regler med handtvätt och sånt precis som det stod på planschen att man skall göra vid provtagning.
Jag tog burken i ena handen och tänkte att nåja, nu är det då bara att kissa. Jag väntade, hörde inget, kände inget. Burken var kruttorr.

Nytt försök, den här gången försökte jag slappna av och tänka på trevliga saker och så borde det ju rinna till av sig själv, men... burken var fortfarande kruttorr.
Nu tog jag i lite och försökte pressa fram några droppar av den begärda gula vätskan, men... burken var kruttorr.
Nu var goda råd dyra, jag klämde i riktigt ordentligt, skakade och hoppade lite, men burken var fortfarande kruttorr och nu började mina tankar flaxa omkring. Om ens blåsa är tom, är det då så bra att tvinga ut de sista dropparna?

Jag drog ett djupt andetag och tog i allt vad tygen höll så små svettpärlor trängde fram i pannan, men... burken var fortfarande torr.
Dags att pröva den första strategin en gång till, slappna av alla muskler och låta det rinna till. Haaa... burken fortfarande kruttorr. Det här kan ju inte vara sant? Så här har det aldrig varit tidigare för mej. Borde jag gå ut och begära en mugg och så bälga i mej en massa vatten?
Mamma hjääälp, vad ska jag göra?

Nu hade det redan gått 17 minuter och min mage protesterade högljutt. Den hade tröttnat på sin 14 timmars fasta och ville ha en stadig brunch. Så samtidigt, som jag försökte lugna magen med positiva budskap om läckra smörgåsar, så försökte jag också prata riktigt snällt med njurarna att de skulle släppa sin vätska och det omedelbums. Tyvärr drog jag det kortare strået. Ingen av kroppsdelarna ville lyssna på mej.

Skamset gav jag upp, spolade för säkerhets skull och tvättade händerna. Öppnade tveksamt dörren och sa:
- Det går inte nu.
Till all tur möttes jag av förståelse, ingen otålighet eller hånfulla leenden. Den kruttorra burken var kontaminerad, så den hamnade i avfallet. Jag fick en ny burk med ett rör, som skulle lämnas in senare samma dag.
- Blir det besvärligt nu för dej, frågade hon som stack mej, bekymrat.
- Nej, det går bra. Jag ska ändå tillbaka på jobb, så...

Det var riktigt skönt att komma hem och få mat i sig. Men när jag skulle kissa i burken var det inte alls enkelt och självklart. Det var som om njurarna satt sig totalt på bakhasorna. Jag försökte med lock och pock:
- Ge er nu, det behövs bara lite, pyttelite...
Med tålamod så gick det till sist och jag hann lämna in röret med den dyrbara vätskan på laboratoriet innan jag körde iväg till jobbet. 

Nu hoppas jag att det inte hittas något farligt i någondera vätska. Man kan ju aldrig veta...

För att trösta mej lite grann, så inledde jag äggsäsongen igår med att köpa ett Mignonägg.

Och nej, jag har inte ätit upp det ännu. Vem vet när jag behöver det? Om det skulle bero på mej, så skulle jag bra kunna tänka mej att spara det ända till påsk, men då skulle nog far i huset för länge, länge sedan ha ätit upp både sitt och mitt ägg. Och det är inte så bra. Någon måste ju tänka på hans hälsa! :)

#blogg100_2017_23

onsdag, mars 22, 2017

Ljuvligt

- Vaaa, kommer du hem med en blomma nu igen, frågade far i huset bestört igår kväll då jag kom från jobbet i grannstaden.

Ja, jag hade avslutat en kurs och fick mycket beröm och en ljuvligt doftande blomma...
... en alldeles underbar doftranka. Den fyllde hela huset med sin magiska doft i natt. 
Tack till mina fina kursdeltagare!

Snart skulle det vara dags för paus i Hindersbykursen, men den tog ju slut förra veckan, så hur skall jag klara mej nu? Far i huset verkar inte riktigt förstå att nu ska han bulla upp och bjuda på te.

Viktigast av allt, Londonresenärerna är tillbaka i Finland, skönt. Hjärtat flög i halsgropen när vi tog in nyheterna här i huset. Världen, den stora världen, är så grym nuförtiden och farlig. För egen del är jag inte orolig, men just för barnens del slutar modershjärtat aldrig oroa sig och banka extra hårt.

Idag är det förresten Världsvattendagen. Har ni hört talas om den?

Och nu, nu vet jag inte riktigt vad jag skall göra med min hemmakväll: Lösa korsord? Sticka socka nr två färdig? Baka? Slötitta på TV och umgås med far i huset? Förbereda fredagens kurs? Så många alternativ... 
Jag vet, jag börjar med att ringa till mamma! :)

#blogg100_2017_22


tisdag, mars 21, 2017

Flyger och far

Fick idag ett sms:
Kolla din Whatsapp, stod det.
Och jag kollade förstås, lydig som jag är.

Ett foto kom fram, gissa var vi är?

Öööh, inte en ljusblå aning. Men den där gyllene statyn ser avlägset bekant ut... Hmmm

Kan ni gissa?

Och för en gångs skull måste jag erkänna: Jag är faktiskt lite avundsjuk nu. Vanligtvis brukar jag inte vara det. För min del får människor flyga och fara bäst de vill. Jag ser enbart framför mej hur besvärligt det är med allt som ska packas, alla formaliteter på flygplatsen, väntan och framförallt hur mycket garnpengar som går förlorat när man är ute och reser. Huuu!
Men, i höstas gick ju resan bra och över förväntan, så det skulle nog inte alls vara så tokigt att lite lufta på sig...

Man kan ju alltid ta stickningen eller virkningen med sig, eller hur?


#blogg100_2017_21

måndag, mars 20, 2017

Vart som helst

Det sköna med en hobby som stickning och virkning är att man kan ta med den vart som helst. 
Så idag på eftermiddagen har jag suttit i Vallgård i Helsingfors och stickat medan jag först väntade på minstingen och sedan på den äldsta sonen.

Påminn mej om att jag ska ha mycket kortare strumpstickor för så här liten socka!

Idag har jag igen avslutat en kurs. Tack för den fina gåvan.
I morgon avslutar jag nästa kurs och i fredag den tredje kursen. Det börjar bli vemodigt och lessamt. Allt roligt har ett slut. Nu gäller det att börja planera inför nästa läsår, men allra först ska jag fundera ut vad jag skall lära ut imorgon.

Förresten, ni har väl inte missat att det är vårdagjämning idag och vi går mot ljusare tider?

#blogg100_2017_20

söndag, mars 19, 2017

Söndagsmiddag

Oj, vet ni hur bra man kan ha det på Minna Canth-dagen? Helt ljuvligt förstås! För det första har jag röjt så pass mycket att jag nu har endast 33 steg kvar till dagens mål. Hups! Det liksom lönar sig att gå fram och tillbaka med grejer. Tyvärr är mitt hobbyrum nu ännu fullare med saker, som inte hör dit, än det var förut. Suck! Men det positiva är alltså att nu behöver jag bara gå några varv runt stickfåtöljen så kan jag sitta lugnt resten av kvällen.

Söndagsmiddagen är över för denna gång. Unga husbondeparet bjöd på pasta, älgkött och kantareller. Mums. Vi var sju stycken runt matbordet och min mamma fick berätta om hur det var när hon mötte min far och hur nära det var att hon hamnade på dåliga vägar med en buse. Dottern intervjuade, släktens närhistoria har börjat intressera. Mamma och sin sida var jätteglad för hon hade fått ett sms om att långväga gäster är på väg nästa månad.

Dottern har blivit ett proffs på kakor. Dagens efterrätt såg ut så här:
En supergod tårta. Gissa vad vi alla kör för bilar? :)
Tack till er alla för en härlig söndagseftermiddag och trevligt sällskap.

Själv hade jag det så bra att jag kom undan med att duka bordet och fixa salladen. Far i huset tog hand om disken, som ju blev kvar efter att kockarna och gästerna åkt hem.

Igår natt höll det för övrigt på att gå dåligt för den sjätte Ekholmaren. 
Jag släckte taklampan i vardagsrummet och skulle sedan upp för de tre trappstegen till nästa avsats. Eftersom far i huset ännu såg på TV tänkte jag att den belysningen skulle vägleda mej. Men precis då jag skulle ta första trappsteget blev det beckmörkt i TV:n då man bytte scen och jag snubblade till och slog ordentligt i axeln, som nu är alldeles blålila. 
Huhuh, tur att det inte gick värre. Jag var spiknykter, men alltför optimistisk beträffande ljuset. Det skulle just ha sett snyggt ut om jag hamnat att ta ambulans mitt i natten.

Nu ska jag jobba lite bland annat välja maträtter till fredagens Lyckodag!, sedan packa jobbväskan och därefter sticka sockor med gott samvete.
Önskar er alla en riktigt bra start på arbetsveckan!

#blogg100_2017_19